Jag vet inte vad det har att göra med, om det har att göra med att jag snart fyller 18, eller om det har att göra med att det känns som att mitt liv borde vara lite mer utplanerat vid detta laget, men jag är i en period nu när jag känner mig som en sån apparat som mäter hjärtfrekvenser. Det går upp och det går ner och det känns som jag inte har en endaste dag där jag vet vad det är som spelar roll just nu. Jag behöver ett sommarjobb och jag behöver bra betyg för att känna att jag har lyckats med detta året eftersom skolstressen totalt har ätit upp mig inifrån. Men när man tänker på sommarjobb och betyg så är väl inte det något som egentligen spelar roll? Jag menar, är det inte kärlek och glädje som egentligen spelar roll? Jag tror att jag är en sån person som tänker för mycket på framtiden istället för att leva i nuet. Om jag blir missnöjd med ett resultat på ett samhällsprov tänker jag genast att "oj detta kanske sänker mitt snittbetyg och nu kommer jag kanske inte komma in på det universitetet eller det colleget jag vill gå på" och jag vet att det är löjligt... Men vad ska man göra? Vi står inför val varje dag, det kan gälla ett val om att gå eller att inte gå på en fest i helgen eller vilken resa man ska göra i sommar eller om man har råd med dom där megasnygga tröjan från Zara, och jag hatar att göra val. Jag skjuter upp på alla val och får en hel emotionell hög som byggs upp mitt framför näsan på mig och allt bara brister och jag vet inte var jag ska börja för att återfå balansen som jag ibland känner att jag har. 

Miiiig på Kreta år 2010

Ja, är inte det lite vad gymnasiet är? Jag menar, förutom alla kuliga människor man lär känna och de nya sätten att umgås på. Jag går ut gymnasiet nästa år och har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill gå på nåt universitet eller college utomlands, men jag orkar inte plugga. Jag vill åka på volontärresa och uppleva Afrika, men jag vill även åka och bo i Australien, Nya Zeeland, USA, England och Kanada. Jag vill så mycket, men det känns som att det finns så lite tid. "Du har hela livet framför dig!" säger folk. Jo men visst har jag det, men jag vill uppleva ALLT och det hinner jag inte. Jag vill jobba inom film, och kanske lite foto, men jag vill samtidigt jobba med att hjälpa folk eller djur och känna att jag gör en insats. Kanske vill jag jobba på ett animal shelter i Namibia, eller på en skola i Sydafrika. Jag vill jobba utomlands men ändå vara nära min familj. Det känns som jag borde veta exakt vad jag vill göra med mitt liv vid det här laget, att ha en plan. Men hur ska jag kunna ha en plan när jag knappt kan bestämma mig för vad jag ska äta till middag? Om någon skulle fråga mig "Hur ser ditt liv ut om tio år?" kommer inte jag ha en aning. Det enda jag kan säga är att jag hoppas på att vara lycklig och nöjd med det jag upplevt. Min värsta mardröm är att hamna på ett kontor där jag inte får vara kreativ och där jobbet jag gör inte uppskattas. Pengar betyder ingenting om man inte är lycklig och trivs med det man gör.

WE ACCEPT THE LOVE WE THINK WE DESERVE

Ta in det. Sug på det. Ta på det. Känn. WE ACCEPT THE LOVE WE THINK WE DESERVE. Det nästan ryser i kroppen när man tänker på det. På hur sant det faktiskt är. Hela livet (okej jag är 17 men ändå, let's be filosofiska) väljer man ut sina relationer. De människor man faller för, varesig det handlar om en kärleksrelation eller en vänskapsrelation, är väl ändå de människor man tycker att man passar med? Så hur vet man egentligen att ens pojkvän eller flickvän är värd en, eller om man själv är värd hen?

the Perks of Being a Wallflower. (Filmen, är alldeles för stressad just nu för att ens överväga att läsa den. snyft) Behöver jag säga mer? den har allt. Alla citat som får ens händer att flyga upp i taket och viljan att skrika "hallelujah!" eller "word" för dom med lite mer "swag". Musiken är så bra och skådespelarna är som ämnade för denna underbara film. Den får en att vilja hoppas att man en dag kommer träffa sånna fantastiska och djupa människor som karaktärerna i denna film, men då minns man plötsligt att man lever i lilla kalla Göteborg med uppsatser och prov som får en att drunkna i alla ångest- och stressattacker. Men don't get me wrong, jag älskar mina vänner. Synd bara att vi inte lever i nån cool amerikansk stad i nån cool indiandal eller nåt med homecoming och high school. Nej jag är inte bitter, bara lite sur över att det aldrig kan bli vår så jag slipper fruktan av att tröttna på min underbara gröna vinterjacka.

SE DENNA FILM