Jag var bara ett barn när du snubblade in i mitt liv. Perioden då allt var upp och ner och du räddade mig. Du lät mig gråta och du tröstade mig med din lena och lätta hand över mitt hår, ditt öra riktat mot mina ord. Vi skrattade tillsammans, ditt klingande skratt ständigt vakandes över mitt huvud när jag kände mig grå. Men någonstans förändrades allt. Du fick mig att känna mig sämre, mycket sämre än jag var och jag sjönk ner i en slags dimma. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur - hur kan man försvinna från någon man står så nära? någon man delar allt med? någon som kan få en att vilja skrika rätt ut hur fel och orättvist allt är, men som samtidigt ibland återkommer med det där klingande skrattet och de fina, lena händerna? Jag är inte ett barn längre, och du är inte densamma. Ibland saknar jag oss, de naiva små flickorna som trodde att världen var i deras händer. Jag undrar vad som gick fel på vägen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi upplever väl alla den känslan ibland, den där känslan att tiden flög iväg utan att vi riktigt förstod var den tog vägen? Jag känner lite så. På ett sätt har de senaste månaderna sniglat sig fram, men när jag tänker på vilken månad vi är i nu kan j...

Hej fina små saker som kanske läser min blogg. Min sommar har varit fullspäckad med skoj. Jag har varit på Hultsfredsfestivalen vilket var helt episkt roligt. Jag har flummat runt i Kungshamn med kompisar och i Göteborg. Jag gått över en blåsig och...

#5 Åka som Au PairJag har äntligen bestämt mig för vad jag vill göra efter gymnasiet och ni anar inte hur bra det känns. Jag vill åka och bo i USA igen, och den här gången som Au Pair. Det känns som en tung oro har släppt från bröstet och jag behöver...

                                              Så fina vänner!   ...