Jag var bara ett barn när du snubblade in i mitt liv. Perioden då allt var upp och ner och du räddade mig. Du lät mig gråta och du tröstade mig med din lena och lätta hand över mitt hår, ditt öra riktat mot mina ord. Vi skrattade tillsammans, ditt klingande skratt ständigt vakandes över mitt huvud när jag kände mig grå. Men någonstans förändrades allt. Du fick mig att känna mig sämre, mycket sämre än jag var och jag sjönk ner i en slags dimma. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur - hur kan man försvinna från någon man står så nära? någon man delar allt med? någon som kan få en att vilja skrika rätt ut hur fel och orättvist allt är, men som samtidigt ibland återkommer med det där klingande skrattet och de fina, lena händerna? Jag är inte ett barn längre, och du är inte densamma. Ibland saknar jag oss, de naiva små flickorna som trodde att världen var i deras händer. Jag undrar vad som gick fel på vägen.