Vi upplever väl alla den känslan ibland, den där känslan att tiden flög iväg utan att vi riktigt förstod var den tog vägen? Jag känner lite så. På ett sätt har de senaste månaderna sniglat sig fram, men när jag tänker på vilken månad vi är i nu kan jag inte riktigt förstå hur det kan ha gått så lång tid sedan jag tog studenten. Åtta månader närmare bestämt. Men kanske är det så att när man fyller ut tiden med planer och mycket saker att sysselsätta sig med så flyger tiden iväg lite. Man hinner inte riktigt stanna upp och ha tråkigt. 

Den 14e September 2014 var en stor dag. Med packning för nästan ett år flög jag själv för första gången, till ett stad jag drömt om länge. London. Hör jag namnet London tänker jag direkt på Pocahontas och glädjen hon kände när hon kom fram, med sjungande Londonbor som fyllde varje gatusten. Min käre vän Nellie hade gjort en så fin spellista inför avfärden, och när planet tog fart på startbanan strömmade "Good Life" ur hörlurarna och jag ville bara gråta. Jag var så lättad inför att ha klarat det svåra, avskedet. Euforin var påtaglig. Jag tror alltid att jag kommer att minnas den dagen. Det blev det första steget ut i vuxenvärlden utan att jag riktigt förstod det själv. Det var läskigt. Det går inte att förneka. Nervositeten kändes i varenda del av kroppen, och jag kände mig lite som en magnet son slets ifrån sin motpol. Men det är en viktig lärdom också, att veta att man kan även fast man är rädd. Att skilja på rädsla och vilja. 

Jag har inte haft särskilt mycket hemlängtan. Visst har vissa dagar varit jobbiga och många gånger har jag behövt gå iväg på kvällen för att "ranta" om dagen med Emely. Då har jag ibland känt "fan vad gör jag det här för?". Men det vet jag ju egentligen, det är bara det att det är svårt att se det fantastiska i påfrestande situationer. 

En utflykt till stammisstället Totally Swedish blir det också ofta. Att bli alldeles pirrig och rörd av att se en hushållsost eller en Marabou låter ju helt absurt, men att kunna gå in där och prata svenska med personalen och kolla igenom alla svenska varor är som att kliva hem i några minuter. Det hjälper faktiskt. 

Jag var bara ett barn när du snubblade in i mitt liv. Perioden då allt var upp och ner och du räddade mig. Du lät mig gråta och du tröstade mig med din lena och lätta hand över mitt hår, ditt öra riktat mot mina ord. Vi skrattade tillsammans, ditt klingande skratt ständigt vakandes över mitt huvud när jag kände mig grå. Men någonstans förändrades allt. Du fick mig att känna mig sämre, mycket sämre än jag var och jag sjönk ner i en slags dimma. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur - hur kan man försvinna från någon man står så nära? någon man delar allt med? någon som kan få en att vilja skrika rätt ut hur fel och orättvist allt är, men som samtidigt ibland återkommer med det där klingande skrattet och de fina, lena händerna? Jag är inte ett barn längre, och du är inte densamma. Ibland saknar jag oss, de naiva små flickorna som trodde att världen var i deras händer. Jag undrar vad som gick fel på vägen. 

Hej fina små saker som kanske läser min blogg.

Min sommar har varit fullspäckad med skoj. Jag har varit på Hultsfredsfestivalen vilket var helt episkt roligt. Jag har flummat runt i Kungshamn med kompisar och i Göteborg. Jag gått över en blåsig och regnig Smögenbron till en helt galet kul utekväll. Jag har vart funktionär på Way Out West och gått på massa med konserter. Utöver detta har jag även ätit massa Dajmglass!

Nu är skolan igång igen på riktigt och jag saknar sommaren även om jag längtar till mysiga kvällar med te och bok. Laddar upp lite bilder från sommaren nån kväll snart!

#5 Åka som Au Pair

Jag har äntligen bestämt mig för vad jag vill göra efter gymnasiet och ni anar inte hur bra det känns. Jag vill åka och bo i USA igen, och den här gången som Au Pair. Det känns som en tung oro har släppt från bröstet och jag behöver inte längre oroa mig för pengar och destinationer, för allt jag behöver fixa är lite mera fickpengar och ett körkort och det vet jag att jag kan klara av utan all den outhärdliga stressen som ibland kommer och tvingar sig igenom min dörr. Jag vill åka och i princip (alltså inte helt..) skita i var jag hamnar. USA - I'm coming for you baby and boy have I missed you.

Så fina vänner!

Tjooohooo jag är tillbaks efter en superstressig sista tid, men nu känns det som att dammkornen har landat lite på bordet, typ (det skulle låta lite fint och poetiskt men men). Jag har bara nationella i franska muntligt kvar och en liten svenskaredovisning imorn, men annars är jag i princip helt och hållet färdig! Livet flyter på, jag är nöjd med min prestation i skolan, jag är extremt nöjd med mina kompisar, jag har tyyyp fått jobb (anställning, men inte fast jobb) på vääärldens mysigaste ställe, jag har en resa till London framför mig med avresa nästa onsdag (!!!), min bror kommer hem från U.S.A om två dagar efter typ 5 månader, jag åker till Hultsfred om två veckor (Ja jag ska på festival!!!) och man kan äntligen ha shorts på sig. 

#4 Läsa alla Harry Potter-böcker

Det är ju en sån fruktansvärd hets kring dessa böcker så jag måste helt enkelt ge mig in i denna värld! Jag missade väl de åren då de började publiceras, och det är ju lite synd att inte någon av mina föräldrar tryckte ner mig i en stol och tryckte första boken i ansiktet på mig, men jag tror inte riktigt att jag hade hunnit bli en sån bokälskare vid den tiden. Det känns dock lite som allmänbildning att ha läst dom böckerna och truth be told är det inte många fantasyböcker som jag lägger ifrån mig utan att ha läst dem (förutom dom som spårar något så fruktansvärt). Utöver detta ääääälskar jag filmerna så himla mycket! Passade faktiskt på att skaffa första boken när min lillebror fyllde år då jag tyckte att det vore bra om han började läsa lite mer engelska böcker, och jag själv skulle ju gärna låna den!